Cancer.
Jag saknar dig mormor. Något du alltid kunde göra var att få mig att le.
Jag saknar ditt röda fluffiga hår och ditt skratt.. ditt härliga skratt, de spontana middagarna.
Jag kommer ihåg när jag var liten och skulle sova över hos dig, du läste alltid en gonatt bok för mig, jag kommer ihåg att du alltid berättade sagorna med sån inlevelse och att du alltid slickade på fingret innan du vände sida, jag saknar att vara liten och ligga i din famn och somna till sagorna i din säng.
Dom säger att doften är det starkaste minnet, och varje gång jag går förbi den där grillade kycklingen på ICA så tänker jag på dig. För det var alltid det vi köpte och åt som middag när jag fick välja. Jag ville
nästan gråta när dom gjorde om ICA i åkersberga. Det var så många minnen där mormor.. minnen om dig. Jag saknar middagarna hemma hos dig med hela familjen. Du gjorde alltid den där goda fläskfilegryta som jag skulle kunna äta varje dag . Mamma har hittat ditt recept mormor. Det smakar nästan lika dant, men det kommer aldrig bli det samma, du gjorde något speciellt med den.
Alla små saker är dom man saknar mest, hur lägenheten luktade nybakta bullar vissa dagar, eller att man alltid kunde gå till dig efter skolan om man hade glömt nycklarna och det alltid stod uppdukat fika när man kom fram. Jag älskade följa med dig upp på vinden, det luktade så gammalt, jag älskade den doften. Och hur man alltid kunde hitta spännande saker där uppe.
Men sen så en dag , sa mamma att du hade fått cancer. Doktorerna hade sagt att det inte var något farligt, eftersom dom hade upptäckt det så tidigt. Du började åka till sjukhuset väldigt ofta, och det måste varit så jobbigt för dig mormor.
Du blev frisk, iallafall för ett tag. Cancern kom tillbaka, starkare.. värre. Cancern hade spridits sig. Du gick på behandlingarna men du blev bara sämre. Du fick njursvikt, din kropp faller sakta isär. Du kunde inte prata ordentligt med mig längre, och du hade det svårt att äta.
Du ville inte vara ensam längre, så du gav upp att bo hemma för att flytta till bylegård.
Där bor man tills man dör.
Jag ringde dig så ofta jag kunde och avslutade alltid samtalet med "jag älskar dig mormor". Och jag älskar dig verkligen mormor. Föralltid.
Dagarna gick och du blev sämre.
Sen du försvann du från oss. Pappa ringde hem och berättade för mig. Jag föll ned i gråt, det kändes så overkligt. Pappa hämtade mig och Anton, så att vi kunde säga ett sista adjö. Trots att du hade somnat in.
Det tog mycket mod för att gå in i ditt rum den dagen. Jag var rädd för att se dig.
Jag satte mig brevid dig, och tog tag i din hand. Den var blå och kall. Men fortfarande mjuk.
Jag kunde inte hålla inne tårarna.
Jag älskar dig mormor, och jag önskar verkligen att du inte hade fått cancer. Ingen borde få genomgå de lidandet.
Du mår bra nu iallfall, och det vet jag. Önskade bara att du hade fått sett mig växa upp och bli vuxen, så att mina framtida barn skulle fått chansen att träffa min underbara mormor.
Kommentarer
Trackback