Cancer är så orättvist.

Jag önskade att det fanns något jag kunde göra, hitta ett botemedel som faktiskt garanterar en livet tillbaka.

Jag förlorade mormor till cancer, och eftersom jag var ganska ung så förstod jag aldrig allvarligheten i sjukdomen. Jag grät inte ens, och när jag förstod hur allvarlig situationen faktiskt va så var det försent. Sjukdomen hade redan tagit över och mormor var inte längre den hon brukade vara. Som människa vill man inte tro på det uppenbara, hon skulle dö. Jag ville inte veta det, jag ville inte se det. Men det var oundvikligt.

För två veckor sedan fick jag reda på att min farmor diagnoserats med blodcancer, obotlig cancer men som man kan leva med. Den här gången kom det som en chock och tårarna började rinna på samma gång som jag hörde ordet cancer. Jag levde tillbaka till då mormor hade cancer, och allt jag såg var mormor när hon låg i sin säng, kall som is och blå. Jag vill inte att det ska hända farmor, hon betyder så mycket för mig precis lika mycket som mormor betydde.

När mormor diagnoserades med cancer såg jag allt positivt, jag sa till mig själv att hon kommer överlva men jag blev sviken. Det är inte lika lätt att vara positiv den här gången, för jag har bara sett cancer som dödat eftersom det är de enda jag upplevt. Men jag hoppas att farmor får ett långt liv, och jag kommer alltid finnas där för henne.