Så nu sitter jag här, snart tjugo år gammal och redan stressad över framtiden. Två förhållanden med två toppen killar har runnit ur sanden. Att bli lämnad, jaa..  precis som min pappa sa så är det ju aldrig kul oavsett hur många gånger man går igenom det, men det blir lättare att hantera när man vet vad som väntar. Men jag är stressad över att tiden rinner iväg, att snart så står jag där och inget jag planerat för mig själv har blivit till verklighet. Hittills har kärlek bara satt käppar i hjulen för mig, i skolan var jag så uppe i förhållandet att jag glömde allt runt omkring mig och i mitt senaste förhållandet så glömde jag bort mig själv, mitt värde och hur mycket mer jag faktiskt förtjänade. Men jag värderar ändå de förhållanden jag haft, hur de fått mig att växa som person. Jag är inte längre lika osäker, jag står på mig och jag har insett att det är otroligt viktigt med tid för sig själv. Uppenbarligen behöver jag ingen pojkvän bredvid mig för att inse hur mycket jag klarar av. Jag har jobb! Jag har läst upp matten på komvux! Jag är bra, jag är bäst. Nu ska jag bara banka in det lite hårdare så att det verkligen fastnar.